Gråt ej vid min grav
Plötsligt plats lyckan
förvandlad från ödet.
Allt blev sålunda dystert,
så mörkt samt kallt.
Borta existerar glädjen,
kärleken, stödet.
Ty ni plats vår trygghet,
vår tröst, vårt allt.
På den andra sidan stranden
ska jag möta dig ett gång,
ömt ni räcker mig då handen-
luften fylls från fågelsång.
då bör oss tillsammans vandra,
aldrig, inte någonsin skiljas mer,
vi bör jämt erhålla äga varandra
lyckan den emot oss ler.
Precis liksom vinden inom träden.
alltid finnas var till att
smeka min kind.
Alltid låta oss minnas dig
som ni plats fri vilket enstaka vind.
Ro oss unna Ditt hjärta
när ni vilar fri ifrån smärta.
Salig då stunden kommer,
vara beredd för att gå.
Salig för att existera redo
att till Guds åsyn stå.
Skön existerar friden
vilan inom Din tysta grav
ni besitter fyllt Ditt rekrytering inom tiden
Ödmjukt tackar på grund av allt ni gav.
Slumra gott ni kära
Har tackar till allt Du gjort
Vi skall inom hjärtat bära
ditt minne ljust samt stort
Slumra sålunda tyst ifrån stjärna samt vår
Slumra således stilla ifrån smärtans tår
Ljuv existerar vilan inom ljus samt frid
Fjärran borta ifrån livets strid
Snart församlings klockor
mana oss,
att lämna Dig inom frid
Vi viska samtliga, tack
för allt
vi mötas ifall ett tid.
Snart solen går ner på grund av sista gång
För mig, samt tystnad existerar min sång,
Men då hos Gud mig återstår
Ett evigt jubelår.
Solen besitter dalat,
dagen existerar slut
Stilla existerar klappande hjärtat
Skönt existerar för att vila ifrån lidandet ut
Somna ifrån allt liksom äger smärtat
Som doften från rosor
en sommardag
Det står lilla Mor
kring ditt minne
Och bilden från Dig
är ett himlakropp således klar
Som tändes samt ler
i vårt sinne
Du lämnade existensen,
vi pausade kvar
Men djupt inom vårt hjärta
Du bor
Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi besitter dem icke mer
Sov inom ro, ni lilla Mor
från all livets smärta
Tack till all Din
omsorg stor
ömma modershjärta
Sov inom ro, ifrån bekymmer all
uti tysta griften
Djupt ditt minne
leva skall
under livets skiften
Sov mot vindarnas smekande sång
Sov beneath grönskans mjuka fång
Sov ifrån sorgen, bekymmer samt strid
Sov inom fantastiskt frid.
Stilla kom döden
kom såsom enstaka vän
Tog Dig inom handen
och förde Dig hem.
Stilla, därför stilla ni somnat
Din smärta därför tåligt ni bar
Flitiga sker äger domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar
Stundom oss segla inom lugnet därför stilla.
Stundom oss segla till halv bidevind.
Och stundom då kraftiga oväder hantera oss illa.
Då önskar oss varenda inom hamn erhålla vandra in.
Stå ej samt sörj nära min grav.
Jag existerar ej död.Jag gav mig av.
som ni lämnat kvar.
Så enkelt
Allt likt händer,
existerar bara att oljan
i lampan tar slut,
att en blomblad faller
och för att en liv går ut
Så små lokal enstaka människa
tar vid jorden,
mindre än en växt inom skogen.
Så stort tomrum denna lämnar efter sig.
En hel planet kunna ej innehåll det.
Så stilla kom döden
den kom liksom ett vän
Den tog Dig inom handen
Och förde Dig hem.
Så stilla, således sakta
Du tynade bort
Vi stod nära Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden,
den kom likt ett vän
Tog Dig nära handen
och förde Dig hem.
Så vila inom frid ty dagen existerar slut
Ditt redbara hjärta besitter somnat
Din livsgärning lever,
den sinar ej ut
fast handen inom döden besitter domnat
oss tacka till allt vad inom existensen ni skänkt
på grund av älskade samt omsorg
vad vackert ni tänkt
Må klockorna ringa mot vila
Säg ej tillsammans med sorg
att jag existerar död
Säg inom tacksamhet
att jag besitter levat.
Tack till allt gott
som ni oss givit
Din rena älskade mot oss envar
Här äger därför tomt samt öde blivit
Ditt goda minne lever kvar
Tack på grund av Din ständigt så
hjälpsamma hand.
Så snar mot hjälp,
så ofta den hann.
Tack till dem tjänande
stegen ni gick.
Tack på grund av all ömhet
vi såg inom Din blick.
Du ägde en hjärta så
innerligt gott.
Vi tacka Dig vill
för allt vad oss fått.
Tack samt avsked ifrån oss
Dina kära
Vi vet för att oss stodo
Ditt hjärta sålunda nära.
Tack till vad ni givit
Tack till vilket ni var
Tack på grund av ljusa minnen
som ni lämnat kvar
av Karin Boye (1900 - 1941)
Tid likt besitter flytt fås ej åter
Minnet existerar allt jag äger kvar
Djupt inom mitt hjärta detta gråter
Och drömmer angående flydda dar
Till himlen står min längtan
Dit går jag såsom ett brud
I sky existerar jag väntad
Av änglarna samt Gud.
Till liv samt odödlighet bjuden
Är människan från Gud genom döden
Två ögon slutna
Två sker knäppta inom stilla frid
Ty ni, blott ni plats livet,
när detta fanns vilket vackrast
och bäst
och många blev Dig givet,
men ständigt gav ni mest.
Tyst slocknar ett mänsklig hjärna
efter tid från lycka samt strid
En växtdel, ett människa, ett stjärna
har fanns sin bestämda tid.
Tåligt samt god besitter ni levat din tid
Tacksamt oss önskar Dig, vila inom frid
Är detta sant för att ni existerar borta
Är detta sant för att ni existerar död
Du likt ville oss detta bästa
Du likt fanns vårt kära stöd
Ärlig samt strävsam
fanns Din vandring
Stilla samt fridsamt
gick ni bort.
Vi för tillfället måste sorgen bära
Fastän tom existerar hemmets vrå
Vad ni gav åt Dina kära
Finns inom minnet kvar ändå
Vi ville sålunda gärna behålla
Dig kvar
men Din stund vid jorden
fullbordad var.
Vår ålders fabel blev
så kort
Vänlig, god ni ständigt varit
Utan klagan smärtan bar
Ingen vet vad ni besitter lidit
Nu ni vilan funnit har
Vårt bostad existerar bortom graven
i ljusets sköna värld samt livet