Hur låter en ton med hög frekvens

För andra betydelser, titta Ton (olika betydelser).

En ton existerar en ljud tillsammans med hörbar frekvens, tonhöjd. Toner agerar ett kritisk roll inom musiken.

Beteckningar

[redigera | redigera wikitext]

Ton samt oktavnamn

[redigera | redigera wikitext]

Se även Tolvtonssystemet, Kromatik samt Diatonik

Idag begagnar sig dem flesta typer från toner, samt den moderna notskriften, från en struktur baserat vid tolv toner, samt deras oktavparalleller.

Sju från dessa kallas på grund av stamtoner, samt motsvarar dem vita tangenterna vid en piano.

dem övriga (de svarta tangenterna) kallas avledda toner. Stamtonerna existerar inom tur samt ordning, inom detta traditionell germanska systemet:

Se diskussionen nedan ifall tonen B samt H.

De avledda tonerna uppstår genom höjningar samt sänkningar från stamtonerna en halvt tonsteg. Dessa indikeras tillsammans med kors- alternativt b-förtecken respektive.

• Vid höjning från ett stamton lägger man ändelsen -iss mot notnamnet i enlighet med den tyska traditionen. mot modell blir en höjt g en giss (skrivs ofta G♯).
  Om ljudet äger ett upphöjd frekvens uppfattar oss detta likt enstaka ljus ton.

  i enlighet med den anglosaxiska läggs termen ¨sharp¨ mot efter tonnamnet. Den ton man inom flertalet nordiska samt germanska tungomål kallar fiss, heter således F sharp i enlighet med den anglosaxiska traditionen.

• Vid sänkning från ett stamton lägger man i enlighet med den tyska samt svenska musikläran ändelsen -ess mot notnamnet.

  mot modell blir en sänkt g en gess (skrivs ofta G♭). Undantag: en sänkt a kallas ass, samt en sänkt e kallas ess. i enlighet med den anglosaxiska traditionen, läggs termen flat mot efter tonnamnet, exempelvis e flat. titta vidare diskussionen ifall tonerna b samt h nedan.

För för att ange vilken oktav tonen tillhör använder man sig från sifferbeteckningar inom kombination tillsammans stora/små tonbokstäver.

ett oktav startar nära c-tonen samt fortsätter uppåt mot b-tonen (trad. bet. h), varefter nästa oktav ligger:

• Stora oktaven

• Lilla oktaven

• Ettstrukna oktaven

• Tvåstrukna oktaven

• Trestrukna oktaven

• Fyrstrukna oktaven

B, H samt Bess

[redigera | redigera wikitext]

Detta segment existerar ett beskrivning från B, H samt Bess.

I anglosaxiska länder samt Nederländerna kallas den stamton såsom ligger en halvt tonsteg beneath C till B.

Stamtonerna besitter därmed namn inom alfabetisk ordning, tillsammans uppstart vid tonen A. Övriga toner inom den kromatiska tolvtonsskalan betecknas tillsammans med en konsekvent^[1][2] struktur baserat vid b-förtecken samt korsförtecken. en sänkt B blir då B♭ (B flat vid engelska, Bes inom Nederländerna), vilket – nära den kromatiska skalan – existerar identisk ton likt A♯ (höjt A, A skarp, alternativt Aiss vid svenska).

Undantagna ifrån detta struktur besitter länge bland annat Norden samt germanska samt västslaviska länder (Polen, Ryssland) varit, var tonen beneath C traditionellt kallas H samt sänkt H på grund av B. inom latinska länder samt Flandern (norra Belgien) används tonnamnen do, re, mi, fa, solen, la, si (eller ti), var sänkt si/ti kallas si bémol (franska, spanska) alternativt si bemolle (italienska), alternativt te (vid solmisation).

I Sverige

[redigera | redigera wikitext]

Under 1990-talet övergick flertalet notförlag samt läromedel inom landet ifrån detta germanska sättet för att beteckna toner mot detta anglosaxiska, således för att den ton vilket tidigare kallades B idag vanligen betecknas B♭ — ibland kallad Bess — samt tonen H ibland betecknas B.

titta B, H samt Bess till modell samt motexempel. Alltfler musiklärare lär ut B vilket namn på grund av tonen H.^[3][4]

Den anglosaxiska traditionen äger fått stort genomslag inom landet inom ackordanalys samt därmed populärmusik. Den germanska traditionen tillsammans med tonnamnet H existerar alltjämt kraftfull bland musiker såsom fick sin träning före 1990-talet, inom synnerhet inom klassisk melodier samt konstmusik.

inom gammal kontext förekommer likt ett kompromisslösning mellan systemen för att man använder beteckningarna B♭ respektive H, dock undviker B eftersom den beteckningen kunna missförstås. Skrivsättet B♭ uttalas från äldre musiker ofta "be" istället på grund av "bess".

Vid namngivning från klassiska musikverk, exempelvis vid svenska skivkonvolut samt inom konsertprogram, äger man börjat nyttja tonartsbeteckningarna H samt B♭ alternativt Bess.

Bachs mässa inom h-moll äger således ej bytt namn mot Mässa inom b-moll, dock man skriver ofta Pianosonat inom B♭-dur alternativt Bess-dur istället till Pianosonat inom B-dur.^[5]

Historisk bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Den historiska förklaringen mot den germanska traditionen tillsammans tonerna B samt H står för att hitta inom renässansens terminologi.

Den lägre från dem båda tonerna kallades mjukt alternativt runt b (b mollum, cantus mollis alternativt b rotundum) samt betecknades ♭, dvs såsom dagens b-förtecken. Den högre från tonerna betecknades , samt kallades hårt b alternativt detta fyrkantiga b (B durum, 'cantus durus' alternativt B quadratum).

titta även moll (mjuk) samt dur (hård). nära skrivandet samt kopierandet kom detta fyrkantiga b för att tillsammans med tiden förvandlas mot bokstaven H inom germanska länder. Särskilt då boktryckeriet kom inom gång inom Tyskland vid 1450-talet samt tryckarna fann detta praktiskt för att välja H/h-typen till "B-quadratum", började man även yttra H på grund av den högre B-varianten, en bruk vilket genom den gamla östersjökulturen naturligt spreds upp inom dem skandinaviska länderna.

enstaka vanlig missförstånd existerar för att bruket från bokstaven H vilket beteckning skulle bero vid en skrivfel, en slarvigt skrivet b.

Fysikalisk samt matematisk beskrivning

[redigera | redigera wikitext]

Ur fysikalisk synvinkel existerar enstaka ton periodiskt upprepadeljudvågor. Ljudtrycket från ett ton förändras tillsammans tiden i enlighet med enstaka periodiskt upprepad vågform.

Vågformen är kapabel studeras inom en tidsdiagram, exempelvis tillsammans hjälp från en oscilloskop. Vågformen på grund av ett övertonsfattig ton (såsom enstaka flöjt) ser ungefär ut vilket ett sinusvåg, vågformen till enstaka övertonsrik ton (såsom ifrån en stränginstrument) är kapabel likna ett sågtandskurva, samt vågformen på grund av enstaka övertonsrik ton var dem udda deltonerna dominerar (exempelvis klarinett) förmå förete likheter tillsammans enstaka symmetrisk fyrkantsvåg.

En mänsklig röst vilket framställer ett vokal alternativt ett tonande konsonant uppfattas såsom enstaka ton. Då används stämbanden. Slagljud (exempelvis ifrån trummor, alternativt dem plosiva icke tonande konsonantljuden p, t samt k) existerar impulsvågformer liksom ej återkomma periodiskt, samt uppfattas därför ej likt toner.

Brusljud (exempelvis f-, s-, sje- samt tje-ljud, alternativt viskningar) existerar slumpmässiga vågformer, liksom ej heller innehåller periodisk upprepning, samt därför uppfattas vilket tonlösa. nära tonlösa konsonanter samt viskningar används ej stämbanden.

Samtliga frekvenser avser liksvävande temperatur inom standardstämning a 1 = 440 Hz. Frekvensen på grund av A inom respektive oktav existerar därmed dem enda frekvenserna såsom existerar exakta, dvs heltal.

Vissa brusiga ljud (exempelvis "luftiga" toner ifrån ett panflöjt alternativt tvärflöjt) är kapabel beskrivas såsom ett blandning från slumpmässiga samt periodiska vågformer, alternativt likt en brus liksom bandpassfiltrerats således för att detta enbart innehåller en smalt frekvensområde kring instrumentets resonsfrekvens, samt dessa äger därför ett tonhöjd, angående än ej helt klar.

Frekvens

[redigera | redigera wikitext]

Tonhöjden beror från tonens frekvens såsom mäts inom fysik alternativt svängningar per kort tid. enstaka ljus ton äger upphöjd frekvens, samt enstaka mörk ton nedsänkt frekvens. Den ljusaste ton en ungar kunna lyssna äger ungefär frekvensen 20000 hertz = 20 kilohertz, vilket existerar tonen sjustrukna Ess.

Den mörkaste ton vilket uppfattas liksom enstaka ton existerar 15 mätning alternativt subkontra-G.

Tonens frekvens existerar en dividerat tillsammans periodtiden inom sekunder, samt periodtiden existerar en dividerat tillsammans med frekvensen. Den ljusaste hörbara tonen motsvarar alltså ett periodtid vid 1/20 kHz = 0,05 millisekunder, samt den mörkaste tonen enstaka periodtid vid 1/15 Hz = 0,07 sekunder.

Våglängden existerar avståndet mellan ljudvågorna inom rummet. Tonens våglängd inom meter existerar ljudhastigheten (ungefär 340 meter per sekund) dividerat tillsammans med frekvensen inom fysik. Den lägsta hörbara frekvensen besitter således enstaka våglängd vid 340/15 = 22,7 meter. Den högsta hörbara frekvensen besitter ett våglängd vid 340/20000 = 0,017 meter, detta önskar yttra 17 millimeter.

Luftpelaren inom en blåsinstrument, alternativt strängen inom en strängintrument, besitter ofta ett längd motsvarande halva våglängden till dess grundton (lägsta tänkbara ton).

En oktav existerar ett frekvensdubblering. Exempel: Tonen ettstrukna A äger frekvensen 440 fysik. ett oktav högre ligger tvåstrukna A, vilket äger frekvensen 440·2 = 880 fysik.

Ett ljud tillsammans begränsad våglängd (högt ljud) hinner svänga flera gånger tillsammans med flera höjder samt dalar än en ljud tillsammans med utdragen våglängd (mörkt ljud) beneath enstaka viss tidsperiod.

Ytterligare ett oktav upp återfinnes trestrukna A vid frekvensen 440·2·2 = 1760 fysik. detta frekvensområde såsom en små människor hör existerar lite drygt tio oktaver, eftersom den lägsta hörbara frekvensen förmå fördubblas tio gånger utan för att produkten passerar den högsta hörbara frekvensen.

En höjning tillsammans en halvtonssteg innebär enstaka frekvensökning tillsammans med 5,95%, nära 12-tonsskala tillsammans således kallad liksvävande temperatur.

Orsaken existerar för att enstaka höjning tillsammans med tolv steg, detta önskar yttra enstaka oktav, ger ett frekvensfördubbling, vid identisk sätt vilket för att 5,95% ränta inom tolv tid ger ett fördubbling från beloppet. Förhållandet mellan enstaka frekvens till ett ton samt nästa halvtonssteg existerar tolfte roten ur numeriskt värde, dvs ungefär 1,0595.

Exempel: ett höjning från ettstrukna A (440 hertz) tillsammans en halvtonssteg ger ettstrukna B♭som äger frekvensen 440·1,0595 = 466 mätning. Ytterligare en halvtonssteg ger H likt besitter frekvensen 440·1,0595·1,0595 = 494 frekvens, osv.

En ton liksom existerar enstaka oktav högre besitter dubbelt sålunda upphöjd frekvens.

Följande funktion förmå användas till för att erhålla fram frekvensen på grund av ett ton ovan 440 Hz:

,

där n anger antal halvtonsteg ovan ettstrukna A ifall n existerar positivt. angående n existerar negativt anger -n antal halvtonsteg nedanför ettstrukna A.

Övertoner

[redigera | redigera wikitext]

Toner besitter enstaka vågform vilket existerar (approximativt) periodisk, samt varenda periodisk vågform är kapabel, i enlighet med Fouriers sats, beskrivas likt summan från en antal sinustoner vilkas frekvenser står inom heltalsförhållanden mot varandra.

Man är kapabel kalla samtliga sinustoner likt ingår inom ett ton på grund av deltoner. för att deltonernas frekvenser står inom heltalsförhållanden mot varandra kunna även uttryckas därför för att deltonerna existerar harmoniska. Den lägsta deltonen grundton samt övriga övertoner. Exempelvis består tonen ettstrukna A från

• grundtonen (första deltonen) 440 fysik.

  Denna frekvens kallas grundfrekvensen, samt existerar identisk liksom tonens frekvens.

• första övertonen (andra deltonen) 440·2=880 mätning, likt motsvarar tvåstrukna A. inledande övertonen ligger enstaka oktav ovan grundfrekvensen.
• andra övertonen (tredje deltonen) 440·3=1320 fysik såsom ungefär motsvarar trestrukna E.

  andra övertonen ligger ungefär enstaka oktav samt ett kvint ovan grundfrekvensen.

• tredje övertonen (fjärde deltonen) 440·4=1760 frekvens, liksom motsvarar trestrukna A. tredjeplats övertonen ligger numeriskt värde oktaver ovan grundfrekvensen.
• fjärde övertonen (femte deltonen) 440·5=2200 fysik, likt ungefär motsvarar fyrstrukna Ciss. Fjärde övertonen ligger numeriskt värde oktaver samt enstaka massiv musikintervall ovan grundfrekvensen.
• och därför vidare.

Tonens klang (klangfärg) beror vid hur starka deltonerna existerar inom förhållande mot varandra, vilket kallas tonens spektrum.

vid därför sätt kunna man lyssna skillnaden vid musikinstrument, röster alternativt vokaler vilket ett sångare sjunger, även angående dem agerar alternativt sjunger identisk tonhöjd. Mjuka vokaler såsom "i" existerar mer övertonsrika än hårda vokaler såsom "å". ett ton ifrån en stränginstrument existerar övertonssrik samt vass strax efter annonsen, dock dem höga deltonerna dämpas snabbare än dem låga, varför klangen tillsammans med tiden blir mer rund alternativt dov.

Även detta tidsförlopp från hur klangfärgen ändras till ett samt identisk ton, liksom karakteristiska ljud (skrapningar, väsningar, smällar) såsom skapas just då tonen startar, existerar viktiga till hur man är kapabel lära sig för att uppleva igen olika musikinstrument vid klangen. vid enstaka orgel är kapabel man sätta samman klanger genom för att välja hur starka respektive delton bör existera.

Örat uppfattar ej tonens vågform, utan detekterar dess övertonsspektrum. inom snäckan finns tusentals hörselceller, samt förenklat kunna man yttra för att detta existerar ett på grund av varenda hörbar frekvens. varenda delton retar (förenklat) ett speciell hörselcell inom snäckan, vilket ger upphov mot nervimpulser mot hjärnan. Nervimpulsernas styrka beror från ljudtrycket.

Hjärnan uppfattar sinustonerna vilket deltoner inom identisk ton ifall dem existerar (ungefärligen) harmoniska, vilket ju existerar evolutionärt många rimligt tillsammans med tanke vid för att Fouriers sats säger för att ljud vilket äger klar tonhöjd består just från harmoniska deltoner.

Hur massiv tryckskillnaden existerar kallas amplitud samt påverkar ljudstyrkan vilket mäts inom decibel (dB), massiv amplitud ger upphöjd ljudnivå.

Vågformen vid en tidsdiagram påverkas även från övertonernas fasläge, dvs tidsförskjutning, dock den klang oss uppfattar beror enbart från övertonernas amplituder (amplitudspektrumet), ej från deras faslägen (fasspektrumet).

Konsonans samt dissonans

[redigera | redigera wikitext]

Två toner likt klingar tillsammans alternativt följer efter varandra bildar en musikaliskt intervall (det önskar yttra tonavstånd). Vissa intervall ger upphov mot konsonans (det önskar yttra uppfattas såsom välljudande) samt andra dissonans. Redan Pythagoras konstaterade för att numeriskt värde toner klingar välljudande ifall detta (approximativt) råder en enkelt bråkförhållande mellan deras grundfrekvenser.

Konsonansen är kapabel förklaras tillsammans för att några starka övertoner inom tonerna sammanträffar inom frekvens, alternativt existerar många nära varandra. Lite förenklat förmå man yttra för att hjärnan då uppfattar dem likt "nästan" ett samt identisk ton, vid bas från identisk mekanism såsom fullfölja för att deltoner inom enstaka harmonisk övertonsserie uppfattas såsom enstaka ton, därför för att övertonerna då existerar heltalsmultiplar från enstaka basfrekvens.

Några exempel:

• I ett oktav (exempelvis ettstrukna A vid 440 fysik samt tvåstrukna A vid 880 Hz) existerar frekvensförhållandet 2/1 mellan den högre samt den lägre tonens frekvens, motsvarande 100% frekvenshöjning, varför den högre tonens grundton (880 hertz) sammanträffar tillsammans den lägre tonens inledande överton (440·2=880 hertz).
• I ett kvint (exempelvis A vid 440 mätning samt E vid 660 Hz nära ren stämning) existerar frekvensförhållandet 3/2 mellan den högre samt den lägre tonens frekvens, motsvarande 50% frekvenshöjning, varför den högre tonens inledande överton (660·2=1320 hertz) sammanträffar tillsammans den lägre tonens andra överton (440·3=1320 hertz).
• I enstaka kvart (exempelvis A samt D) existerar frekvensförhållandet ungefär 4/3 alternativt 33,3%, varför den en tonens tredjeplats överton samt den andra tonens andra överton sammanträffar inom frekvens.
• I enstaka massiv musikintervall (durters, exempelvis A samt Ciss) existerar frekvensförhållandet ungefär 5/4 alternativt 25%, varför den tredjeplats samt fjärde övertonen sammanfaller.
• I ett små musikintervall (mollters, exempelvis A samt C) existerar frekvensförhållandet ungefär 6/5 alternativt 20%, varför fjärde respektive femte övertonen sammanfaller.

Oktaven uppfattas vilket "renare" (högre grad från konsonans) än kvinten, kvinten likt "renare" än durtersen, samt durtersen liksom "renare" än molltersen.

detta beror vid för att dem lägre övertonerna vanligen existerar starkare, samt ju starkare övertoner såsom sammanträffar, detta önskar yttra ju mindre anförande inom bråkuttrycket, desto mer rent alternativt välljudande uppfattas intervallet. Övertonsfattiga toner såsom flöjt existerar därmed känsligare till konsonans nära färgningar inom ackord än övertonsrika toner såsom trumpet samt piano.

Vid ren stämning gäller ovanstående bråktalsförhållanden noggrant, dock sedan man införde tempererad stämning vid 1600-talet (i avsikt för att enstaka ton bör låta lika rent alternativt orent inom samtliga tonarter) existerar ovanstående förhållanden approximativa. Exempelvis enstaka kvint motsvarar sju halvtonssteg, varför frekvensförhållandet existerar 2 upphöjt mot 7/12, dvs ungefär 1,498, alltså ett 49,8% frekvensskillnad istället på grund av 50%.

detta uppfattas ännu såsom konsonans, därför för att övertonernas frekvenser existerar många nära varandra (inom hörselns kritiska grupp, detta önskar yttra upplösningen från hörselsnäckansspektrumanalys).

I detta diaboliska intervallet sänkt kvint (exempelvis A samt Ess) existerar frekvensförhållandet kvadratroten ur numeriskt värde (cirka 1,4142, motsvarande 41,42% frekvensökning), vilket existerar en irrationellt anförande vilket ej kunna uttryckas liksom en bråk.

Inga övertoner sammanträffar således, samt därför uppfattas liksom ett dissonans. Därmed uppfattar hjärnan detta likt för att dem tillhör numeriskt värde olika röster. vid identisk sätt existerar enstaka små kort tid (ett halvtonssteg, exempelvis A samt Bess) frekvensförhållandet , vilket även detta existerar en irrationellt anförande. Approximativt existerar detta emellertid lika tillsammans med 20/19.

19:e samt 18:e övertonerna sammanträffar alltså, dock dessa existerar många svaga, varför tonerna låter disharmoniskt.

En serie toner tillsammans med bestämda intervall mellan varandra bildar enstaka skal. Tre alternativt fler toner vilket ljuder samtidigt bildar en ackord. Exempelvis består enstaka durtreklang från tre toner; grundton, musikintervall (ungefär 25% högre frekvens än grundtonen nära ren skala) samt kvint (ungefär 50% högre frekvens än grundtonen).

Ljudstyrka

[redigera | redigera wikitext]

Hur svaga toner örat uppfattar beror från tonhöjden. Örat existerar likt maximalt känsligt till ljudstyrkan (ljudtrycket alternativt amplituden) från frekvensen 1000 fysik, likt ungefär motsvarar tonen trestrukna C. nära denna frekvens uppfattar en friskt hörselorgan toner vilket besitter en något svagare ljudtryck än 0 decibel inom en inom övrigt ljudlöst plats.

nära mer ljus samt mörkare toner behövs starkare ljudtryck än 0 decibel på grund av för att tonen bör existera hörbar.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]